121124_07_31_header.jpg

Sagan om Nimbus C.D.

Om någon kommit och sagt till mig för 2,5 år sedan att den där fuxen, Nimbus C.D., han kommer att vara finalist i båda Svenskt Travkriterium och Svenskt Travderby, hade jag skrattat lite och tänkt för mig själv att den där människan kan inte vara riktigt verklighetsförankrad. Att komma till final i två av de absolut finaste och största årgångsloppen i Sverige är grymt svårt. Allt måste klaffa. Inget får gå fel. Man har bara en chans med en häst och den kommer inte igen. 

 

Men låt mig ta det från början.

Det finns en uppfödare i Sverige som år efter år plockar fram fina, talangfulla och hållbara hästar trots ett litet stomaterial. Jag pratar om Carina och Anders på Skråmsta Stuteri. I februari 2011 åkte jag dit för att titta på deras fölungar födda 2010. Och där fanns en fin liten fux som jag gillade utseendemässigt. Han hette Nimbus C.D. och var bror till Kadett C.D. som börjat sin karriär så bra. 

Den där måste jag bara ha i stallet! Sagt och gjort, i augusti samma år anlände en lite blyg och försiktig Nimbus till gården. Han var minst av alla 1-åringar men vilket driv i steget han hade när han travade iväg i hagen! Det här blir spännande.

Inkörningen gick utan några bekymmer och det kändes tidigt att här fanns det potential. Men så efter 2 månader i vagn hände något. Nimbus slutade helt att trava! Han skuttade fram mer som en skadeskjuten kråka än som en travhäst. Något är helt galet här, vi måste till veterinär och kolla upp honom. Veterinären röntgade varje led i benen och halskotpelaren. Man ultraljudade t o m inne i bäckenet i ett försök att hitta vad som störde honom så pass att han inte ville ta ett travsteg. Men inte ett enda fel kunde hittas på hästen. Kunde jag haft så fel? Är det inte en bättre häst än så? 

Det gick så långt att vi fick sluta och träna honom för vagn. Han fick bara gå på skrittbandet men i ett sista försöka att vända den negativa trenden beslutades att Nimbus skulle få bli valack. Han skulle kastreras. När ingreppet gjordes, tidig vår som 2-åring, upptäcktes att hans ena testikel var roterad. Detta gjorde att när han travade och skulle dra upp testiklarna för att skydda dom, som hingstarna normalt gör, roterade den ännu mer och det orsakade oerhörd smärta för honom. Det går knappt att beskriva den lättnad som infann sig när vi äntligen hittade roten till det onda. Och hästen då, han var nog mest lättad av alla. Men problemen med den roterade testikeln hade givit honom ett inlärt beteende trots att smärtan inte fanns kvar, en rörelsestörning som fortfarande, än idag, syns i låga farter och kommer så förmodligen alltid att göra.


Den 24:e september gick Nimbus premielopp på Halmstad och det med bravur men någon 2-åringsstart var aldrig aktuellt. Han hade ju tappat mycket träning jämfört med sina jämnåriga kamrater. 

I tävlingsdebuten som 3-åring på Mantorp tog jag det säkra före det osäkra och berättade Nimbus historia och orsaken till hans märkliga gång i låga farter, för banveterinären innan tävlingarna och bad henne att bedöma honom i högre farter. Debuten slutade med en enkel seger från spets och efteråt kom veterinären och tackade mig för det jag informerade henne om före loppet.

Resten av historien känner de flesta i travSverige till vid det här laget. Fuxen Nimbus C.D., hästen med de oerhörda fartresurserna. Faktum är att jag aldrig hittills behövt trycka av honom ordentligt från start, han flyger fram ändå när bilen släpper, bara jag tänker tanken.

Ni kan nu förstå vad jag menade i början av historien, att den mer liknande gunghästen i början på året som 2-åring skulle ta sig till final i Kriteriet och Derbyt inte fanns på kartan. Men fantastiska saker händer ibland och att den här hästen givit mig som tränare och sina ägare så många glada stunder är verkligen fantastiskt och det kommer förhoppningsvis många fler glädjefyllda ögonblick.

Att bara ha en häst med i Derbyt är väldigt få förunnat och jag är ytterst tacksam att den skuttande kråkan förvandlades till den flygande fuxen!